Det var sommaren 2003, en månad efter studenten. Jag var utbildad undersköterska/sköterska och jobbade nu på sjukhuset. Det var tisdag kväll och vi hade precis haft rast och ätit lite kakor. Jag och min arbetskollega tog lite prover på varandra, blodtryck, blodsocker m.m. Jag kollade på stickan och väntade på mitt blodsocker värde…. 16!!!! Den visade 16!!! Hjärtat slog hårdare och varken jag eller min kollega trodde det var sant. Jag sprang till personalrummet och ringde min pappa, som själv haft diabetes sedan han var tre år. Han försökte lugna mig och bad mig söka till vårdcentralen dagen efter. Han visste nog mer än vad han sa i det läget. Vad jag innerst inne visste var att detta värdet var ju inte normalt. Vare sig man precis ätit kakor eller inte. För stunden var jag i total förnekelse och chock! Inte kunde väl jag ha fått diabetes???
Domen och diagnosen på Vårdcentralen
Dagen efter, på onsdag morgon sökte jag till vårdcentralen. Då hade det hela lagt sig lite och jag kom in till läkaren och sa ”-Hej, jag har fått diabetes!”. Läkaren tittade på mig och jag fick förklara att jag kollat mitt socker dagen innan. Jag fick ta prover och skulle återkomma två dagar senare, på fredagen kl 15. Och så kom fredagen. Jag gick till vårdcentralen och kom in på ett rum med en läkare och sjuksköterska. Det var den absolut sämsta och tråkigaste läkaren jag någonsin mött!! Hon visste inget om diabetes, om vilket insulin hon skulle skriva ut eller vilka doser jag skulle ta. Hon frågade hela tiden sköterskan och dom kom fram till att jag skulle få Novo Rapid och Insulatard. Dom nämde sedan ett par doser jag skulla ta (dessa doserna kom jag sedan inte upp i på flera år!!!) och jag fick prova att sticka mig själv i magen med sprutan.. Jag var livrädd, genomsvett, chockad och framförallt så satt jag som ett frågtecken och undrade vad som hände?
Jag var klar på rummet vid kl 15.15, alltså hade allt detta gått på ca 15 min…. från att jag kom dit, fick min diagnos, fick lära mig att sticka mig, om alla doser m.m. Jag fick med mig en liten FRYSPÅSE hem med nålar och sprutor. Jag skulle återkomma på måndagen till en diabetessköterska då jag även skulle få min blodsockermätare!!! Jag blev alltså hemskickad över helgen, helt ny diagnostiserad, med några doser som dom bara höftat till med och jag hade INGEN möjlighet att själv kontrollera mitt socker då jag skulle få dom grejerna först ett par dagar efteråt….
När jag kom hem och berättade allt för mamma blev hon minst sagt förbannad!! Inte över att jag fått diabetes utan att dom skickade hem mig på detta viset. Hon satte sig i bilen och körde i ilfart till vårdcentralen. Där vände hon upp och ner på halva stället. Vi skulle senare anmäla denna läkaren men det rann ut i sanden och det blev tyvärr inte av. Vilket jag ångrar djupt idag!!
Akuten på Östra
Hur som helst så ringde jag pappa när jag kom hem, han ringde direkt till sin diabetessköterka på Östra. Hon bad oss att söka omgående till akuten. Så jag och pappa åkte senare på fredagen den 4 juli och satte oss på Östras akut. Där träffade jag en underbar läkare, Dr. P-O Hansson. Han var dessutom jätte duktig på diabetes. Jag berättade hur jag blivit bemött och vad som hänt och han höll minst sagt på att tappa hakan. Jag blev inlagd omedelbart på en medicin avd. och låg inne över helgen.
Under tiden var det många provtagingar, blodsockermätningar, sprutor, blodtryck m.m. Jag låg på en stor sal. Alldeles ensam. Jag skulle snart fylla 19 år och hade just fått diabetes… Från att inte ha vetat någonting 2 dagar tidiagare, inte kännt av något och bara ”kollat mig själv” på jobbet så ligger jag nu här i en sjukhus sal på Östra.
Skuld och skam
Jag fick permission på lördagen då jag åkte på kalas hos min närmsta vän som fyllde 18 år. Jag skämdes. Redan nu hade min skuld och skam kommit. Vad ska alla tycka och tänka om mig nu… Jag har ju fått diabetes?! De var lång tid efter som jag inte kunde me att ta fram och ta mina sprutor när andra människor såg och jag kände mig som en sämre människa. I februari 2004 träffade jag min nuvarande man. När vi träffades första gången så skulle jag berätta om min sjukdom. Jag hade skit ont i magen och jag förberedde mig länge innan jag visste hur jag skulle lägga fram de… att jag hade diabetes… Jag höll HÅRT i hans hand och berättade samtidigt som jag blundade HÅRT. Sen sa jag det. Jag måste berätta en sak, jag har diabetes! Jaha, sa han bara och sen var det inget mer. Puuuuuuuuuh, så myckett som släppte efter jag fått berättat.
Att uppfattas som ”konstig”
Diabetes är ju ingen sjukdom som syns…. Men vid lågt socker kan man uppfattas som ”konstig”, påverkad eller ”borta”. Man blir snurrig, får dåligt omdöme, man är inte med i huvudet, irriterad/aggressiv, darrig/skakig, kallsvettig, hjärtklappning m.m. Det finns tom. dom som blivit tagna på ”stan” och satta i fyllecell fast dom haft lågt socker. När jag har högt socker så får jag istället huvudvärk, dimsyn, kissar oftare, tydlig hjärtklappning, törstig m.m.
Man är aldrig fri
Att leva med diabetes är ett STÄNDIGT jobb! Du är ALDRIG ledig. Det är ett arbete 24h om dygnet, åretrunt… Livet ut. Planering kring allt. Kolla så att hjälpmedlen är med, kontrollera socker innan läggdags, ibland på natten, morgonen, flera gånger per dag… Ta sprutor ett X antal gånger. Alltid ha med dextrosol eller annan mat.
Allting påverkar
Att lära känna sig själv och sin diabetes tar tid!! Nu efter 8,5 år med min diabetes så skäms jag inte. Jag känner mig inte som en sämre människa. Jag lever nästintill som normalt, dock med en hel del planering runt omkring. Jag berättar öppet om att jag har diabetes. Men trots detta, så känner de ibland SKIIT jobbigt med denna sjukdomen!! ALLT och då menar jag PRECIS ALLT påverkar ditt socker. Som tex. stress, infektioner, fysisk aktivitet, kost, menstruation och graviditet. Att ha ett svängande socker, vakna med en känning, ligga högt utan att få ner sockret, eller att du har en period då ditt insulin är svårtinställt tar på krafterna och framförallt psyket!
Balansgång
Den som inte har diabetes kan inte förstå. Det går inte att läsa sig till. Ibland kan man kämpa så mycket att man bara inte orkar mer, just för att få ordning på sitt socker. Att det sätter sig på humöret och att man då istället får höra att ”man inte sköter sig”, är sur, grinig mm. De ger en lust att bara ge nån en rak höger! Att gå balansgång hela livet utan att trilla är fan inte lätt. Och de är precis vad vi diabetiker gör. Vi går en balansgång, med press ifrån alla håll, vården och folk runt omkring. Diabetes är en av våra vanligaste folksjukdomar, ändå är det så otroligt dålig kunskap om detta.